Eternal panda

Furuland & Svedjedal

Vad forskar man om om man heter så? Jo, svensk arbetarlitteratur så klart!

fråga: vem skriver en att göra-lista för fredag eftermiddag/kväll?

svar: eternal panda! *stressad*

Uppdatering: har strykt halva listan och flyttat över till lördagen istället.

jag gärna vill använda i min forskningsöversikt då jag tycker att de verkligen fyller en funktion för att förklara hur jag menar. Ändå tvekar jag av någon anledning…

Angående att all kulturpolitik är instrumentell:

Hur man än vänder sig så har man alltid rumpan bak

Angående att kvalitet inte är en fast kategori utan föränderligt över tid och rum:

Smaken är som baken - delad

Jag vill ha en klänning av sammet.

Var får man tag på det?

Update: Jag tänker alltså snarare julaftonsfin än queen of goths även om det ena inte behöver utesluta det andra.

Här följer några spridda betraktelser från vår resa till Bryssel.

Bryssel är en tvåspråkig stad. Både min reskamrat och jag har läst franska i sex år, ändå förstod vi de flamländska skyltarna bättre. *skam* Men det funkade rätt bra ändå att alla skyltar stod på franska och flamländska för tillsammans kompletterade de varandra så man nästan kunde ta till sig informationen. Flamländska måste för övrigt vara världens fjantigaste språk, förlåt att jag skrattar men det låter som nordnorska uppblandat med tyska, engelska och allmänt hittepå.

Det finns tre saker jag har väldigt svårt för: 1. Massan 2. Fulla människor när man själv är nykter 3. Studenter i overaller. När vi gick av vid stationen såg vi både punkt 2 och 3 och en lätt oro infann sig. På vägen mot hotellet uppenbarade sig fler och fler overallklädda studenter (de var lite punkigare än i Sverige, smutsigareo ch med kedjor runt halsen) allt dräggfullare. På marken låg krossade ägg och resterna av mjöl. Jag var lite orolig att något i stil med kårockupationen 68 hade infunnit sig men det visade sig vara helt fel när vi hörde musiken: UNTZ UNTZ UNTZ. Vi bodde på la place du Sablon, ett av Bryssels lyxigaste kvarter men det syntes inte när vi kom fram. Torget var helt täckt av tusentals asfulla studenter med ölkrus runt halsen. Det stod tio lastbilar på torget som spelade techno och i utkanten av Massan låg de som inte orkade längre med spyan bredvid sig. Folk kissade överallt, det var mayhem! Vilket fick mig att utbrista: “Jag har hört talas om Manneken pis, men det här är ju löjligt!”, ett skämt jag själv tyckte var så roligt att det upprepades vid ett flertal tillfällen.  Vi hade nedstigit i Bryssels största studentfest.

De var borta till kvällen (undrar så var de tog vägen) men det luktade unket på torget resten av helgen. Såhär såg det ut från hotellrummet:

När vi läst på om Bryssel så stod det överallt att “det är inte en stad man blir kär i vid första anblicken”. Detta gjorde mig irriterad. Jag menar vad fan, måste man bli kär i en stad? Måste alla städer man turistar i vara shabby chic med ruffiga second handaffärer blandat med hippa gallerier och mystiska kryddor som säljs på en färgglad marknad? Även fula städer måste väl få finnas? Kanske för att jag själv bor i en ful och dum stad (som jag älskar!) så började jag gillar Bryssel på trots. Staden är svår att hitta i med gränder och gator som byter namn. Det finns inga stora piazzor framför kyrkor utan helt plötsligt dyker det upp en gigantisk kyrka på ett oväntat ställe. EU-parlamentet är mäktigt utanpå men helt vanliga kontor inuti.

Det kändes tryggt helt enkelt. Dessutom fanns i princip alla EU-länder samt fler därtill representerade i staden i form av olika inrättningar (polskt bageri, rysk nattklubb, svenskt café osv). Alla möjliga språk hördes på gatan och som vi förstod det så är det en av Europas mest gayvänliga städer. Bemötandet överallt var avslappnat och trevligt, engelska funkade att prata med nästan alla och när inte det gick så räckte det med lite skolfranska och pekande. Bryssel idag känns alltså tusen gånger roligare än Bryssels och Belgiens historia, även om kolonialtiden fanns representerad i konst över hela staden.

Jag var självklart också på seriemuseet, jag har bloggat om det och om rasism på Verklighetens smolk.

varför är alla humvettexter jag läser så sjukt tråkiga? Trodde de humanistiska vetenskaperna skulle vara en enda lång, flummig fest. mvh en besviken

I Belgien (och Holland) så heter tomten St Nicholas. Det kände jag till sedan innan. Vad jag däremot inte visste är att han har en liten tjänare som heter Zwarte Piet…

Han är en busig medhjälpare som enligt sägnen stoppar de elaka barnen  i en säck och skickar dem till Spanien (?). Zwarte Piet öppnar också upp för möjligheten för blackface för dutch people . Jag måste säga att det inte känns helt ok…

Jag ska till Bryssel över helgen. Hade någon sorts naiv version om att det i Bryssels centrum skulle finnas ett gigantisk monument till minne av alla de kongoleser som mördats och utnyttjats under kung Leopolds och senare den belgiska statens skräckvälde. Jag tänkte mig också att det skulle finnas ett stort museum av typen “Kung Leopolds vålnad” som pedagogiskt skulle redogöra för Belgiens kolonialism. Inget av detta finns. Däremot finns Musée royal de l’Afrique centrale i en stad utanför Bryssel. Det är ett museum om Afrika som kung Leopold själv startade för att “promote Belgium’s work of ‘development and civilization’ in Congo, and the latter’s economic potential”. (citat från museets hemsida).  Enligt den här artikeln i DN så finns det ett litet appendix om kolonialismens avigsidor, men det är fullt möjligt att besöka museet och uppleva det helt på Leopolds villkor.

*sad trombone*

Jaha, där är den.

Jag försöker visualisera hur det skulle kännas att bli provocerad av Ohlson Wallins senaste utställning. Som ateist känns det omöjligt. Men är det bara ateismen? Finns det överhuvudtaget folk som blir provocerade av Jerusalem? Uppenbarligen har Världskulturmuseet (som är ett kapitel för sig) tolkat det så. Hur påverkar inramningen till en utställning upplevelsen av den? Först ville VKM inte visa utställningen de beställt, sedan gav de klartecken men bara under tre veckors tid. Överallt finns det skyltar med frågan “Vad tycker DU?” och uppmaningar att vara med och diskutera. Jag tycker att utställningen inte lämnar så mycket över till tolkning och diskussion, mer ett konstaterande: “Jaha, här är den!”. Larmbågar, fotoförbud och säkerhetsvakter är ständigt närvarande. I de recensioner jag har läst av utställningen så har det anmärkts på vakterna, de beskrivs som krokodiler eller nervösa. jag tyckte de var snälla och diskreta. På alla större museer så är det vakter i varje rum och jag tycker ofta att de kan kännas påträngande och dömande. Samtidigt som jag betraktar så blir jag själv betraktad. Med ett undantag, en fantastisk vakt på övervåningen på Göteborgs konstmuseum som en gång gav mig en spontanguidning. Fint!

Anywho, vad händer med förväntningarna när en utställning omgärdas av alla dessa säkerhetsaspekter? Jo, förväntningarna höjs. Och jag blir nog lite besviken. Jaha, där är bilderna. religiös text ställs mot bilder på hbtqpersoner, rakt berättat och utan att ge den minsta lilla tolkningsmöjlighet åt åskådaren. Samtidigt känns det dumt att klaga när temat är så angeläget och katalogtexterna är väldigt bra. Men jag tänker ändå, är det så här konst ska vara? Rakt berättad politisk poäng 101 men bakom en mur av säkerhetsvakter, entrébiljett och kort utställningstid. Vilka förutom de redan frälsta (ursäkta vitsen) kommer se utställningen? Och kan den göra skillnad? Ett verk som är platt och enkelt kanske blir lättare att avfärda ett mångtydigt och komplext? Jag är ingen konstkritiker, men jag vill gärna veta svaret på dessa frågor.

UPPDATERING: Jag har fått jättebra kritik av en vän, ska försöka återkomma till den här så fort jag har tid.

UPPDATERING II:

Jag har diskuterat lite nu och kommit fram till en del saker.

Först ett tydliggörande: det är inte ateism som gör att man inte blir provocerad av homosexuella, det kan vara bra att påpeka en extra gång. och bokstavsreligionerna är så mycket mer än bara trossystem, de påverkas av samhället och samhället påverkas av dem.

Sedan pratade vi en del om konst, om komplexitet och mångtydighet är ett egenvärde och inkluderande/exkluderande i konsten. Viktigt! Jag ska tänka mer och skriva om det någon annan gång.

På tåget i eftermiddags så tänkte jag ännu mer på utställningen för det var något som gnagde hos mig. Såhär skrev jag till min diskussionspartner:

“Jag var lite arg efter att vi sett utställningen och jag var lite arg imorse när jag skrev inlägget. Varför? Kanske är det inte för att utställningen var okomplex utan för att det överhuvudtaget kan finnas en hotbild mot denna typ av konst.

Alltså, att tycka det är fel att homosexuella blir fördömda på grund av religiösa texter känns så himla grundläggande. Typ som att vara emot apartheid eller slaveri. Det känns som om det finns ett stort glapp mellan hat mot homosexuella som kläs i religiös dräkt och vanlig sekulär homofobi som inte går att gestalta på ett lika enkelt sätt. Ok, det var inte det här jag skrev från början men det får mig att bli arg och upprörd.

…Någonstans i ett rum sitter Elisabeth Ohlson Wallin och ba: Mission accomplished!”

Och som vanligt ligger problemet i utställningen mer hos besökaren/kritikern än själva artefakterna. Viktig lärdom!

Efter mycket runtklickande på Saras blogg så blev jag tipsad om A good and happy child (eller, hon hade skrivit om den och jag tipsade mig själv).  Jag tillhör den mörkrädda skaran men trodde ändå att demoner och exorcism inte skulle skrämma mig eftersom jag inte är kristen och inte tror på demoner/ondska osv. Ändå räckte det med att ta hem boken till lägenheten för att börja vara orolig för demoniska krafter. Men när jag väl börjat läsa blev jag aldrig särskilt skrämd, miljön är puttrig med postmodernistiska mammor och en bekantskapskrets full av professorer i amerikanska södern där inbördeskriget fortfarande lever kvar i mångas medvetande. Det är några läskiga ansikten i fönster och omänskliga utseenden, men boken är mer mys än rys. Vad är det som är läskigt med demoner? Jo, att en person i den närmsta bekantskapskretsen plötsligt börjar bete sig annorlunda och våldsamt, vet hemligheter och får oanade krafter. Det är skitläskigt! Vad som däremot inte är läskigt är så fort det börjar handla om demoner, demoners liv och hem och drivkrafter. Då blir det mer fantasy och väldigt oläskigt enligt mig även om författaren har lagt mycket tid på research. Däremot har Evans gjort en mycket bra beskrivning av psykologers arbete. När psykologer är med i böcker så tycker jag mest att de används som ett plot device för att patienten ska börja minnas sin barndom, men här får psykologerna plats att prata till punkt och komma med lösningar. Nu är jag ju ingen psykolog, men jag hoppas och tror att deras arbete har skildrats någorlunda rättvist i boken.