En julberättelse
Inatt fick jag besök av tre andar som berättade om mitt julfirande. Den första kallade sig för forna julars ande och detta var vad han hade att säga: När du växte upp, Eternal panda, så var det 80-talets disneyjul som gällde. För att ytterligare späda på detta så hade din far ett jobb som tvingade honom att åka på konferens i chicago första veckan i december varje år. (Nu byter jag till förstaperson, det här var ju löjligt.) Vi ungar sörjde dock inte att pappa åkte bort för vi visste att den resan var en förutsättning för vårt goda liv, det vill säga: julklappar från usa! Jag vill tacka Disney store, du gav mig så mycket. Vårt firande blev lite uppblandat med nordamerikansk sed med stockings över kakelugnen men även traditionellt svensk med skitläskig tomte som stod utanför fönstret på julaftonskväll. Jag har så många positiva minnen från forna tiders jul (utom det året då jag fick ett pimpelspö i julklapp… besvikelse thy name is eternal panda). Och följande bilder ska illustrera det.



Nuvarande julens ande

Nu är jag vuxen och befinner mig i den sköra och speciella tid när man inte är barn men samtidigt inte har egna barn att starta om hela traditions-blivandet med. Vi har kusinbarn i släkten men de firar inte med oss på julafton. Det är nu som familjer bryter upp, åker till thailand eller firar jul på ett kloster med tystnadslöfte. Det har tack och lov ännu inte hänt i vår familj, däremot har vi fått utrymme att justera firandet så det blir mer som vi vill ha det. En ganska low keymiddag med de närmaste. Men alla barnen kommer till landet och stannar i en vecka så det blir ändå mer intensivt firande än för mina vänner i stan som går på en middag på julafton och sedan typ går ut och festar (!). Jag har slutat gå ut på juldagen. Dels för att jag då måste åka sex mil till Halmstad och sedan hitta någon att sova över hos och dels för att jag inte umgås så mycket med vänner från Halmstad längre. P och jag firar inte jul tillsammans, trots att vi varit ihop i snart fem år, det dröjer nog tills jag är över 30 innan det händer. Lite tråkigt, men så är det. Jag försöker i alla fall hålla julmagin levande och pyntar hemma samt fixar egna traditioner som vår julmiddag vi har helgen innan julafton. (Ingredienser: grönkål, quornbullar, brysselkål, kålrotssskinka. nom nom nom) Andra viktiga traditioner: egengjord glögg. Jag gillar verkligen den här perioden av unga vuxna-julfirande med glöggfester varje helg i december.
Framtida julars ande

När jag visualiserar kommande jular så är det ett enda stort bollhav av gods och gårdar, gigantiska julträd, glitter och glögg. Nej, men allvarligt, en anledning till att skaffa barn är ju för att mejsla ut egna jultraditioner och fira som man själv vill. Jag tänker: pynta hela huset + julgran natten mellan den 23:e och 24:e så ungarna vaknar i ett sagohem. (Bonus: eftersom de inte är med och pyntar så kommer det inte heller bli fult!) Men det ligger långt fram i tiden.
Ok, det här blev sjukt långt och mekaniskt. Jag ville mest resonera kring mitt förhållande till julhelgen (kärleksfullt) och varför det är så positivt i jämförelse med andra som är mer skeptiska till julen. Jag gillar den avkristnade julens budskap, att man ska umgås och vara samman, the joy of giving etc. Jag gillar det avslappnade julfirandet och ser fram emot dagar med knäck, katter, familj och längdskidor.